Du är varken söt eller snygg. Du är ingenting för mig

Tack för den fina komplimangen Boel, jag tycker om dig med.

Idag har varit en seg dag och jag har inte fått något gjort. Skolan sög (som så ofta annars). Kom försent till skolan; vaknade nio och börjar kvart över. Så pappa fick köra mig till skolan. Och Louis som tänkte att shit, jag kommer inte bli så sen trots allt, sprang upp till tredje våningen, öppnade försiktigt dörren till trefjorton och möttes av ett tomt, nedsläckt klassrum där det på tavlan stod `Aulan 9.00 Historia efter´ och jahopp, då fick jag springa ner till aulan. Möttes av en låst dörr som ingen ville öppna, så där satte jag mig på trappan och tänkte Fan ock, att jag skyndade mig så. Men sen kom två till som inte kom in, men då gick det förbi någon som sa att man kunde gå in där uppe. Så jag gick upp, men då ringde min pappa så jag pratade med honom och sa att jag inte kom så jättesent till lektionen (en vit lögn för att slippa vredesutbrott) men tror ni inte att de två jävlarna som gick in före mig drog igen dörren efter sig så att den låstes? JO, tänk för att de gjorde där. Så då fick jag stå där och banka tills någon snäll människa låste upp den åt mig. Sen satt jag och lyssnade på någon random EUpolitiker en stund. KUL!
Sen hade vi läxförhör om Kalla Kriget - Louis kunde ingenting.
Vem var det som sa `Ich bin ein Berliner´ egentligen?
Aja, sen hade jag italienska - lika produktivt as always. Sen hade jag tyska nationella hörförståelse, det är ju alltid lika uppiggande. Sen hade jag rast så jag, Boel och Sarah gick hem till mig och drack kaffe, Boel och jag har alltid lika intelligenta konversationer.

Men Louis har varit och handlat nu; frukt, vitamin brustabletter och tuggummi - det är allt man behöver för att klara sig igenom livet svåra kval. Och halstabletter men det glömde jag såklart bort när jag var i affären.

Jag är förresten lite trött på att känna mig som en överbeskyddad liten barnunge. Jag uppskattar verkligen att det finns så många som bryr sig och bara vill mitt bästa, men ibland önskar jag att ni bara kunde låta mig begå mina egna misstag. Tro mig, jag är inte så dum som ni tror att jag är, jag vet vart mina gränser går. Jag är mycket väl medveten om att det skulle vara ett misstag, men jag är nästan villig att ta den risken för att se vad som händer. Förlåt, nu hatar ni mig, men jag vill inte känna mig instängd. Och jag vet att det finns anledningar till varför ni säger som ni gör om vad som håller på att hända just nu, men snälla. Jag kan ta hand om mig själv. (Lite i alla fall) Men jag ser hellre att ni låter mig gå min väg, men att ni finns där om (när) det går åt helvette och jag verkligen behöver er.

Nu har jag skrivit typ hur fucking asmycket som helst, men lev med det - jag tvingar inte er att läsa min blogg .

Nu ska Louis dränka sina sorger i Multivitamin brustabletter.
Bis Später