So skinny it freaks people out

Det är mitt mål vad det gäller min vikt - jag vill att folk ska vända sig om när jag går förbi dem, stirra på mig en stund och sedan vända sig till den som står bredvid och börja viska om hur sjukt äckligt smal jag är.
Jo, jag är en attentionwhore men jag kanske faktiskt tycker att det är fint.
Men det är i alla fall vad jag vill uppnå med den här sommaren; viktras och nedskärning på rökningen och i alla fall skaffa mig lite av en kondition.
Jah, nu vet ni det i alla fall.

I morgon är det två hela år sen min farmor dog. Jag tror jag ska köpa med mig en ros och åka upp till henness grav och bara sitta där och gråta en stund. Jag tror det skulle kännas bra, eller .. bättre i alla fall.

Jag har lagt upp lite av en strategi nu, vad det gäller mat och sån skit. Den tänker jag inte dela med mig av, men nu har jag en i alla fall. Jag hoppas verkligen jag lyckas den här gången. Allt skulle bli mycket lättare då. Precis allting. Nobody likes a fatso.
Jag har kommit på att jag har ganska ordentligt skruvade ideal vad det gäller utseende, och att jag är sjukt ytlig (ja, jag tänker plastikoperera mina barn om de är fula) och allt det där som gör en till en lite sämre människa, men det rör mig inte det minsta faktiskt. Jag klarar inte av att kolla på fula människor, inte störigt tjocka människor, inte utvecklingsstörda (de skrämmer verkligen mig) och inte folk med någon annan missbildning (typ folk som har konstigt ansikte eller något). Jag klarar bara inte av det. Människor som passar in under de rubriker jag nyss nämnde äcklar mig något fruktansvärt.

Funderar på att börja på min kärlekskrönika (igen). Pratade med Hanna om de idéerna jag har idag på lektionen och hon trodde att det skulle kunna bli skitbra.
Så det ska jag nog sätta mig med inatt, men jag funderar på att gå ut och ta min sista sen, eller halva - jag har inte riktigt bestämt mig än. Vi får se helt enkelt. Just nu lutar det åt hela måste jag erkänna.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är som händer just nu, och med det sagt så kanske ni förstår varför jag inte vet hur jag känner mig just för tillfället.
Det är ganska förvirrande ska ni veta, för om inte jag vet, hur ska jag då kunna ens försöka börja förklara för någon annan? Livet är allt bra konstigt när man är sexton år gammal. Problem, problem, problem ..
Ibland önskar jag att jag bara vågade lämna alltsammans bakom mig. Bara låta det ta slut.

Nu ska jag nog snart gå ut en liten stund.
btw, om någon känner för att prata i telefon med mig hela natten så är ni välkomna att göra det, för jag klarar inte av tystnaden. Alla hemska tankar när sig på tystnad.