Ibland är jag rädd att jag tar upp för mycket plats, med mina humörsvängningar, längtan efter uppmärksamhet och min ständiga jakt efter bekräftelse.. Skulle det finnas någon som orkar med mig till slut om jag fortsätter såhär? Jag kan inte ens säga hur länge jag kommer orka med mig själv om jag fortsätter såhär.
Det är den ovissheten som får mig att, så gott jag kan, gömma alla mina fel och brister för människor som jag träffar. Jag vill inte att de ska veta vilken person jag är egentligen för då hade de antagligen bara vänt sig om och gått därifrån. Men det gör bara allting värre för mig tror jag. Jag orkar inte med mig själv om jag är den enda som jag har. Det där kändes snurrigt, men jag förstår vad jag menar.
Skrämmer jag er nu? Bra, då vet ni vad jag vaknar till vareviga morgon.
Jag vet inte vad jag håller på med just nu så fråga mig inte dumma frågor om vad som är fel eller om det finns något ni kan göra. Det finns det men jag tänker inte be er att göra det.
Låt tiden äta upp mig och alla mina bekymmer.
(Jag skriver inte det här för att ni ska kunna läsa det, jag skriver det för skrivandets skull, så att jag slipper tänka på det en liten stund.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar