För bara någon vecka sen så skulle jag aldrig kunna förmå mig själv att prata med dig. Varje gång jag såg dig så såg jag henne framför mig, gråtandes i sin säng med dig i andra änden telefonen. Du hotade med att ta livet av dig. Jag satt och kramade henne och vaggande henne i mina armar i flera timmar. Jag hatade dig. Bara att se dig fick mig att må illa.
Nu, kan jag knappt tänka mig en dag utan att prata med dig.
Det är ganska komiskt ändå, hur fort man kan ändra uppfattning om en person så totalt. Jag vill tro att du tycker om att prata med mig också. Men med tanke på hur saker ser ut så vet jag itne riktigt om jag vågar hoppas. Det känns så konstigt alltihopa. Som om du bara vill komma åt mig för att såra henne. Om det är så det är så vill jag att du säger det till mig. Jag vill inte tro det om dig längre, jag vill tro att du är det som jag vill att du ska vara. Den där underbara människan som man kan sitta och prata bort hela nätter med, han som får mig att le genom tårarna, som helt enkelt inte vill sluta rinna nerför mina kinder. Han som kan göra min dag bara genom att säga hej.
Det är helt galet. Helt jättegalet till och med.
Jag önskar att jag visste vad du tänker.
(snälla berätta för mig vad du tänker när du läser det här)
Återigen så borde jag ha varit tyst om hur jag känner, men jag tycker ändå att jag borde kunna skriva vad jag vill i min blogg. Jag tvingar ingen att läsa vad jag skriver. Det är upp till er.
Och jag är faktiskt ganska glad att jag för en gångs skull kan vara ganska ärlig och uppriktig med hur jag känner. Det är ganska befriande att ha någonstans att skriva av sig på.
Nu ska jag sluta svamla och samla ihop mig själv lite, sen ska jag till Videomix och lämna tillbaka filmen och sen ska jag ta bussen hem till mamma. Och jag ska nog dö en stund nu, efter att ha suttit och ångrat allt det här en halvtimme eller så.
Tschüss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag klandrar dig inte för att du tror så. Det skulle vem som helst göra. Och med tanke på hur saker och ting är (och har varit) mellan henne och mig så är det kanske inte så konstigt. Och det skulle mycket väl kunna vara så, för mitt hämndbegär är sjukligt. Men för en gångs skull kan jag ärligt säga att jag ser dig, och bara dig, inte något behov av upprättelse eller för att få henne upprörd. För vad hon tycker och tänker om saker bryr jag mig inte om, jag visste vem du var när jag träffade dig första gången, och förbannade mig själv för att jag inte kunde undvika att få känslor för dig - känslor som kommer ifrån hjärtat, och inte från min sjuka hjärna, och känslor som var helt ärliga.
SvaraRaderaJag förstår om du tar avstånd för att du tror det värsta om mig, jag är van vid det, men du anar inte hur lycklig du gör mig genom att göra motsatsen. Jag vet, jag vet, vi känner knappt varandra, men jag kan inte hjälpa det - jag har förälskat mig i dig.