Är det inte bara helt jävla underbart hur en del människor kan få en att gråta på två sekunder. Då utan att ha sagt ett ord, utan bara varit där. Jag klarar inte av att ha henne i min närhet - varför är det ingen som ser det?
Varför är det alltid såhär? Jag är så trött på min mamma och alla hennes krav att jag skulle kunna hoppa framför ett tåg för att slippa henne, så när jag sätter mig på bussen in till stan så känner jag mig lättad över att jag inte behöver träffa henne förrens på torsdag. Och den här glada känslan sitter jag och bär på under hela bussresan (som tar typ 45 minuter) och sen de tre minuterna det tar att gå hem från resecentrum, men så fort jag kliver in genom dörren (dörren som för övrigt leder till min och pappas lägenhet) så hör jag hennes röst och då är det som om någon slår glädjen medvetlös med en hammare - den bara försvinner.
Jag vill verkligen int henne här pappa .. förlåt
söndag 17 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Aww, det måste kännas hemskt att inte ha ett hem där man kan få ro :/
SvaraRaderaDu vet att när jag flyttat så kan du få bo hos mig så mycket du vill. Hos mig har du alltid plats, och det vet du, jag älskar dig Louis.<3
SvaraRaderaI second that!
SvaraRadera