Smärtan är den samma för hypokondrikern

Idag tänker jag skriva på svenska för jag orkar inte tänka.

Jag vet inte vad det är som händer med mig längre, jag borde vara hur glad som helst hela tiden, men det här leendet är alldeles för tungt för att jag ska orka bära upp det. Jag orkar verkligen med alla dessa tysta tårar längre. Jag vill bara skrika rakt ut. Jag vill kunna berätta för någon vad det är som är fel, men jag vågar inte för då kommer ni allihopa vara vända ryggen till. Och när ni gör det (inte om utan när ni gör det) så kommer ni inte bara lämna mig tillsammans med mina tårar utan också med förnedring och en förtvivlan som skulle kunna få Mount Everest att rasa samman.

Jag vet inte vad jag ska göra för att slippa må såhär dåligt. Det känns som jag redan har testat allt, men det är inget som hjälper. Visst, ibland mår jag bra ett längre tag men egentligen är det bara en tidfråga innan den stickande smärtan i bröstet, bultandet i huvudet, vanföreställningarna och ångesten kommer tillbaka.

Vad är det för fel på mig?!
Jag borde inte må såhär dåligt, jag borde inte klaga. Jag har ett bra liv, två föräldrar som faktiskt bryr sig om mig, en helt underbar pojkvän, ett antal fullkomligt himmelska kompisar som gång på gång bevisar för mig att de finns där för mig när jag behöver dem.

Så om mitt liv är så himla bra, varför sitter jag då här och gråter av ren panik?
Jag orkar inte.