Regression

"Regression, according to psychoanalyst Sigmund Freud, is a defense mechanism, leading to the temporary reversion of the ego to an earlier stage of development rather than handling unacceptable impulses in a more adult way. The defense mechanism of regression, in psychoanalytic theory, occurs when thoughts are temporarily pushed back out of our consciousness and into our unconscious."

Hur kommer det sig att känslan av hopplöshet bara hoppar på en sådär när man minst anar det? När som allra allra minst behöver den, när man har två miljoner andra saker att tänka på så kommer den där känslan. Som en elchock.
Humörsvängningar, ohyes. För typ två timmar sen så var jag på topp, jag lagade mat åt min pappa, jag gick och handlade och jag jobbade på min psykologiinlämning som ska in i morgon. Jag kände mig motiverad att göra mitt bästa. Men sen bara dog den motivationen, likt dinosaurier.
Så länge jag inte vet orsaken till denna brist på energi och motivation så känns det omöjligt att försöka göra något åt den, men jag vill inte låta mina nereperioder styra mitt liv längre. Absolut inte när de perioderna bara blir fler och fler och längre och längre. Lyckan är ganska sällsynt.

Jag fattar verkligen inte det här, och det driver mig till vansinne. Jag hatar att inte hitta någon orsak till saker som händer, det måste finnas en logisk förklaring.
Det måste, det måste, det måste, det måste.
När jag inte hittar någon förklaring så känner jag mig onormal. Fel, om ni så vill.
Är det för mycket begärt att vilja leva ett normalt liv, som alla andra. Ingen av de andra har det såhär, ingen annan jag känner måste kämpa såhär mycket.
Varje dag är en kamp, och jag kämpar verkligen så mycket jag orkar, men det verkar inte räcka och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte ta itu med alla problem.
Skolan borde vi inte ens börja prata om. Jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika varje gång en lärare nämner en ny uppgift som vi måste göra. JAG KLARAR INTE AV DET LÄNGRE! Ibland funderar jag allvarligt på att hoppa av skolan, jag tror jag valde fel program - jag kunde gått på Ester Mosesson by now. Okej, jag hade antagligen fått pendla till Göteborg vareviga morgon, men jag hade inte suttit här med ett helt berg av skolarbeten att göra. Det är antagligen bara ett sätt för mig att skylla mina bekymmer på något, men tänk om något så simpelt som ett annat val av gymnasieprogram hade förändrat allt? Om jag hade gått på E.M. så kanske mitt liv inte hade sett ut såhär nu? Det hade det antagligen inte, det hade med all säkerhet sett väldigt annorlunda ut jämfört med hur det ser ut just nu. Men då är den mest självklara frågan i hela världen: Hade det varit bättre, eller bara annorlunda? Hade jag mått såhär dåligt även om jag hade gått där?
Shit, en sån småsak skulle inte kunna förändra allt ändå, så vad fan ältar jag det här med gymnasieval för?
För att jag behöver något att skylla på, så att jag slipper ta skulden.

Gosh, jag borde inte hålla på såhär.