There's something that is bothering me, but I can't put my finger on what it is. I'm heading right back to sitting in front of the computer all night long, sleeping way too few hours per night and spending way too much time on thinking.
It's really annoying when you don't know what it is that makes you unable to sleep at night. I mean, I used to know what it was, it was sort of obvious, wasn't it? But know I'm not so sure.. I should have been fallin asleep a long long time ago, but since daddy's not home tonight I can't relax enough to go to bed, so I'll just spend my night in the sofa, watching TV, listening to music and writing about nothing important at all.
Save me for a day
No one else is awake so I have absolutely no one to talk to, so I simply talk to myself. Great (Y) .__.
I want the spring to come back. I miss the morning sun and the not so dark nights. Everything seems to be easier when it's not dark outside.
Seriously,
I'm just talking bullshit.
Good Night
onsdag 13 januari 2010
måndag 11 januari 2010
Stumblin' steps towards nothingness
Hah, I hardly even remembered the password to my blog anylonger, shows that I haven't cared too much about it lately? Well, I haven't really..
I cannot give you a good reason why I suddenly just stopped writing here, but I guess I just didn't see a meaning with it.
How ever, not much has changed since last time. Well, ther have been som major changes but I'm still me and I guess that the number of people reading this bullshit is still zero?
Yeah, well good for you.
I don't write this for anyone but myself, but now I really need somewhere to put all the thought that are running wild inside my head.
Big change #1
My mother is planning on selling the house (?!). The house that I grew up in. My Gosh, I have so many memories in those walls. I mean, just my room is filled with happy days and sad days, just as well as those ordinary days. And there, it litterary is on the walls. It has taken me many hours to put down all those words on those walls. All the chalks I've wasted on writing silly things all over the place..
I simply can't imagine not living there anymore.
And as it looks right now, if she sells the house, she and Tilda is going to move to an apartment in Sexdrega. That would mean no room for Louis, now wouldn't it?!
I told her straight away today, if she moves I'm not gonna be around very much, but that didn't seem to a problem for her.
Thanks Mom, thanks alot.
Big change #2
My sister Sara is going away for eight or nine months. She going to Turkey to work. She's leaving on February 13th and won't be back until October or November. Okey, I don't even like her so it doesn't bother me that much that she won't be around anymore, but hey? EIGHT months?! Isn't that a bit too long?
I mean, who is gonna lend me money then?
Silly thing to think about when one's sister is leaving but it's the truth - I only like because she lends me money. Simple as that.
Big change #3
Mervie's cancer has spread, and she becoming much much worse in a very short amount of time. Daddy told me this just the other day and he also told me that the doctors said that she might only have one year left to live.
THAT SUCKS !
Okey, I've always written about how much I hate her and how much I want her out of my life, but face it - no one deserves getting cancer, right?!
I don't know if there is really anything else that is that big of a change to tell you about..
Of course I still have my daily wars to fight with myself, the mirror and my father, who by the way calls me fat every other day (Y)
Other than that I'm doing pretty good.
Gosh, I just had to get this out.
G'night
I cannot give you a good reason why I suddenly just stopped writing here, but I guess I just didn't see a meaning with it.
How ever, not much has changed since last time. Well, ther have been som major changes but I'm still me and I guess that the number of people reading this bullshit is still zero?
Yeah, well good for you.
I don't write this for anyone but myself, but now I really need somewhere to put all the thought that are running wild inside my head.
Big change #1
My mother is planning on selling the house (?!). The house that I grew up in. My Gosh, I have so many memories in those walls. I mean, just my room is filled with happy days and sad days, just as well as those ordinary days. And there, it litterary is on the walls. It has taken me many hours to put down all those words on those walls. All the chalks I've wasted on writing silly things all over the place..
I simply can't imagine not living there anymore.
And as it looks right now, if she sells the house, she and Tilda is going to move to an apartment in Sexdrega. That would mean no room for Louis, now wouldn't it?!
I told her straight away today, if she moves I'm not gonna be around very much, but that didn't seem to a problem for her.
Thanks Mom, thanks alot.
Big change #2
My sister Sara is going away for eight or nine months. She going to Turkey to work. She's leaving on February 13th and won't be back until October or November. Okey, I don't even like her so it doesn't bother me that much that she won't be around anymore, but hey? EIGHT months?! Isn't that a bit too long?
I mean, who is gonna lend me money then?
Silly thing to think about when one's sister is leaving but it's the truth - I only like because she lends me money. Simple as that.
Big change #3
Mervie's cancer has spread, and she becoming much much worse in a very short amount of time. Daddy told me this just the other day and he also told me that the doctors said that she might only have one year left to live.
THAT SUCKS !
Okey, I've always written about how much I hate her and how much I want her out of my life, but face it - no one deserves getting cancer, right?!
I don't know if there is really anything else that is that big of a change to tell you about..
Of course I still have my daily wars to fight with myself, the mirror and my father, who by the way calls me fat every other day (Y)
Other than that I'm doing pretty good.
Gosh, I just had to get this out.
G'night
måndag 14 december 2009
början till debattartikel@skönhetsideal.svenska
Debattartikel; kroppsideal
x varför har vi de ideal vi har?
x vem är det som bestämmer hur man ska se ut?
x har idealen alltid varit de samma?
x http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv
x http://www.umo.se/Kroppen/Kroppsideal/
x http://www.web4health.info/sv/answers/ed-causes-slim-ideal.htm
Ideal – ordet som i sig självt betyder just ouppnåelig eller perfekt, verkar ta mer och mer plats i dagens samhälle och det blir vanligare och vanligare med smala kvinnor i reklamfilmer och i kataloger.
Våra ideal har inte alltid sett ut som de gör idag, faktum är att de kvinnliga kroppsidealen har förändrats ett antal gånger genom tiderna – det har inte alltid varit 'rätt' att vara pinnsmal. Om jag refererar till en artikel av Stephan Rössner1 som publicerades på Karolinska Institutets hemsida så ger han oss ett flertal exempel på hur den betydligt kraftigare kvinnan har varit mer 'rätt' än kvinnan utan markerade former genom historien. Där ger han även exempel på hur idealen har varierat i olika delar av världen, till exempel i Egypten, under den faraoniska tiden så är alla kvinnor på de gamla målningarna långa, smala och eleganta, men den statyn som hittades i Österrike, som har daterats till cirka 30 000 år f.Kr
1http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv
x varför har vi de ideal vi har?
x vem är det som bestämmer hur man ska se ut?
x har idealen alltid varit de samma?
x http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv
x http://www.umo.se/Kroppen/Kroppsideal/
x http://www.web4health.info/sv/answers/ed-causes-slim-ideal.htm
Ideal – ordet som i sig självt betyder just ouppnåelig eller perfekt, verkar ta mer och mer plats i dagens samhälle och det blir vanligare och vanligare med smala kvinnor i reklamfilmer och i kataloger.
Våra ideal har inte alltid sett ut som de gör idag, faktum är att de kvinnliga kroppsidealen har förändrats ett antal gånger genom tiderna – det har inte alltid varit 'rätt' att vara pinnsmal. Om jag refererar till en artikel av Stephan Rössner1 som publicerades på Karolinska Institutets hemsida så ger han oss ett flertal exempel på hur den betydligt kraftigare kvinnan har varit mer 'rätt' än kvinnan utan markerade former genom historien. Där ger han även exempel på hur idealen har varierat i olika delar av världen, till exempel i Egypten, under den faraoniska tiden så är alla kvinnor på de gamla målningarna långa, smala och eleganta, men den statyn som hittades i Österrike, som har daterats till cirka 30 000 år f.Kr
1http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv
söndag 29 november 2009
Psykologi A
1. Göteborg som stad verkar i första anblick vara en väldigt accepterande plats. Det finns alla olika sorters människor men alla tycks hitta en egen liten grupp med jämnlikar. Olika klädstiler, livsstiler, etnisiteter och religioner blandas och skapar tillsammans den härliga staden Göteborg. Som vi märker i fallet med Meddour så är det först när två olika 'gruppers' vägar korsas som konflikter uppstår.
Slutsatsen som man kandra av detta är väl i så fall att göteborgarna (och folk i allmänhet för den delen) har lite dubbelmoral; 'folk får väl vara hur de vill, leva sina liv så som de finner passande - så länge de inte pratar med mig om det.'
Konformitet; att likna dem man umgås med, har väl aldrig varit något nytt, även om fenomenet kan ha ändrats med tidens lopp. Jag har fått uppfattningen om att förr i tiden var det ekonomin som som spelade störst roll i från om vem man kunde umgås med och inte - medelklass med medelklass och så vidare. Idag är det väl inte riktigt så. Som det så tydligt märktes på Nemesis och Tom så är intresse av oerhört stor vikt när men letar efter någon att umgås med. Deras gemensamma nämnare var satanismen - ett bra exempel på den 'destruktiva gruppen', vilken man ofta stannar kvar i endast på grund av just konformiteten inom umgängeskretsen - man känner att man hör hemma någonstans.
Den sociala kontrollen i just detta sammanhang är väldigt låg, i en storstad som Göteborg är så gott som alla anonyma. I fallet med Meddour betyder detta att trots att Nemesis och Tom är relativt välkända inom den egna kretsen så hade Josef inte en aning om vilken sorts killar de var. Jag är näst intill fullt övertygad om att om bristen på social kontroll inte hade varit så stor - om det till exempel hade utspelat sig i en mindre stad, så hade inte händelsen utvecklat sig så som den gjorde. Vad jag menar är inte att en liknande händelse inte skulle kunna hända på en plats med lägre social kontroll men jag skulle tro att storstadens höga anonymitet gjorde det enklare för en sådan händelse att äga rum.
Vad som förväntas av dig i en viss situation men en särskild person/grupp avgör vilken roll du spelar i just din grupp. Nemesis och Tom utgör en grupp, där jag får intrycker av att det är Nemesis som är ledaren. De personer som känner Tom, som får komma till tals under skrivandet av boken, vittnar om att han alltid varit lite 'awkward' - tills han hittade Metal-scenen att identifiera sig med. Att då hitta en ledare såsom Nemesis, som han kunde följa var tydligen hans sätt att känna sig hemma någonstans. Nemesis verkar vara mer säker på att satanismen och 'det mörka' är vad han vill viga sitt liv åt - och är därmed den självklare ledaren för gruppen. Den mest självklara rollkonflikten som jag lägger märke till i boken är Toms; när den blyge, aningen tafatte, lite wannabe metal-killen möter Nemesis och helt plötsligt förväntas han vara beredd att ge allt för att klassas som en riktig hardcore satanist. Att den tafatte killen då väljer att följa ledarens fotspår är ingenting som förvånar mig - konformitet; att känna sig som hemma, har ju som sagt alltid varit viktigt för människan.
2. Att samhället är uppbyggt kring normer (som vi själva har satt upp) för med sig både gott och ont. En av fördelarna med normerna är att de, i viss mån, hindrar samhället från att spåra ur fullkomligt - alla vet om vilka normer som finns och de flesta respekterar dem.
Människan har ett behov av att kategorisera andra människor och deras beteende för att kunna avgöra huruvida denna människa är en 'bra' eller 'dålig' person. I vårat kategoriserande är samhällets normer som en mall - om någons beteende strider mot de allmänna normerna så kan vi direkt märka detta och därmed avgöra vad vi tycker om personen - i vilket 'fack' vi bör lägga honom eller henne. Detta beteende gör det lättare för oss människor att acceptera det som händer runt omkring oss.
En av nackdelarna med normer är att så fort någon trampar utanför dessa gränser som vi tillsammans har satt upp så blir denna person väldigt lätt märkt som en dålig, annorlunda person. En som helt enkelt inte vet sin plats i samhället.
Det är ju ännu en negativ effekt av alla dessa normer och kategoriseringar - alla normer gäller inte på alla människor. Folk behandlas annorlunda beroende på vilket position de har i samhället; om de har mycket pengar eller lite, om de är svenskar eller har utländskt bakgrund och dylikt.
3.
Slutsatsen som man kandra av detta är väl i så fall att göteborgarna (och folk i allmänhet för den delen) har lite dubbelmoral; 'folk får väl vara hur de vill, leva sina liv så som de finner passande - så länge de inte pratar med mig om det.'
Konformitet; att likna dem man umgås med, har väl aldrig varit något nytt, även om fenomenet kan ha ändrats med tidens lopp. Jag har fått uppfattningen om att förr i tiden var det ekonomin som som spelade störst roll i från om vem man kunde umgås med och inte - medelklass med medelklass och så vidare. Idag är det väl inte riktigt så. Som det så tydligt märktes på Nemesis och Tom så är intresse av oerhört stor vikt när men letar efter någon att umgås med. Deras gemensamma nämnare var satanismen - ett bra exempel på den 'destruktiva gruppen', vilken man ofta stannar kvar i endast på grund av just konformiteten inom umgängeskretsen - man känner att man hör hemma någonstans.
Den sociala kontrollen i just detta sammanhang är väldigt låg, i en storstad som Göteborg är så gott som alla anonyma. I fallet med Meddour betyder detta att trots att Nemesis och Tom är relativt välkända inom den egna kretsen så hade Josef inte en aning om vilken sorts killar de var. Jag är näst intill fullt övertygad om att om bristen på social kontroll inte hade varit så stor - om det till exempel hade utspelat sig i en mindre stad, så hade inte händelsen utvecklat sig så som den gjorde. Vad jag menar är inte att en liknande händelse inte skulle kunna hända på en plats med lägre social kontroll men jag skulle tro att storstadens höga anonymitet gjorde det enklare för en sådan händelse att äga rum.
Vad som förväntas av dig i en viss situation men en särskild person/grupp avgör vilken roll du spelar i just din grupp. Nemesis och Tom utgör en grupp, där jag får intrycker av att det är Nemesis som är ledaren. De personer som känner Tom, som får komma till tals under skrivandet av boken, vittnar om att han alltid varit lite 'awkward' - tills han hittade Metal-scenen att identifiera sig med. Att då hitta en ledare såsom Nemesis, som han kunde följa var tydligen hans sätt att känna sig hemma någonstans. Nemesis verkar vara mer säker på att satanismen och 'det mörka' är vad han vill viga sitt liv åt - och är därmed den självklare ledaren för gruppen. Den mest självklara rollkonflikten som jag lägger märke till i boken är Toms; när den blyge, aningen tafatte, lite wannabe metal-killen möter Nemesis och helt plötsligt förväntas han vara beredd att ge allt för att klassas som en riktig hardcore satanist. Att den tafatte killen då väljer att följa ledarens fotspår är ingenting som förvånar mig - konformitet; att känna sig som hemma, har ju som sagt alltid varit viktigt för människan.
2. Att samhället är uppbyggt kring normer (som vi själva har satt upp) för med sig både gott och ont. En av fördelarna med normerna är att de, i viss mån, hindrar samhället från att spåra ur fullkomligt - alla vet om vilka normer som finns och de flesta respekterar dem.
Människan har ett behov av att kategorisera andra människor och deras beteende för att kunna avgöra huruvida denna människa är en 'bra' eller 'dålig' person. I vårat kategoriserande är samhällets normer som en mall - om någons beteende strider mot de allmänna normerna så kan vi direkt märka detta och därmed avgöra vad vi tycker om personen - i vilket 'fack' vi bör lägga honom eller henne. Detta beteende gör det lättare för oss människor att acceptera det som händer runt omkring oss.
En av nackdelarna med normer är att så fort någon trampar utanför dessa gränser som vi tillsammans har satt upp så blir denna person väldigt lätt märkt som en dålig, annorlunda person. En som helt enkelt inte vet sin plats i samhället.
Det är ju ännu en negativ effekt av alla dessa normer och kategoriseringar - alla normer gäller inte på alla människor. Folk behandlas annorlunda beroende på vilket position de har i samhället; om de har mycket pengar eller lite, om de är svenskar eller har utländskt bakgrund och dylikt.
3.
tisdag 17 november 2009
Fighting dragons with plastic swords
Today has been awful. Really awful. Nothing has been going my way and I just feel like dying.
I just finished baking the second cake for tomorrow, at least this one didn't break - yet. We're supposed to bring fika to school tomorrow, we're having a couple of different english tests from 9.00 - 14.00 with a tiny break somewhere in the middle.
I hate school. Especially english, since my teacher told me last friday that I might not even pass the course unless I write those blogposts on that fucking book. So, I have a lot of things to do. And I managed to delete my entire interview for the journalism class last week so I have to do that all over again. Then I have four other things in that course that has to be done. And then there's Science and Swedish and German - got three tests there this week. And thats pretty much it, so if I'm too busy to breathe some time don't worry - I'll get there.
Sitting at the kitchen table again. Alone, listening to the music I hate just because I feel that I'm not worth anything better than tears right now.
I don't know what's wrong with me these days, but I cry every fucking day. Sorry - every night. I can't sleep at night and it's really breaking me down to sit up all night. I just sit here, stare at something that doesn't really exist and cry. Every fucking night is the same.
But at least Gabbeh'll sleep here tomorrow. I think. I hope. I really really really really hope so. I miss her terribly and it has only been four and a half hours since I last saw her. It's weird how much you can miss someone..
Where is my angel I need her now, holding me tonight..
I'm on the edge of giving up right now.
I'm not writing that here for you to feel sorry for me and give me all your pity (I hate your pity), I only write that here to get it out. I can't bare this anylonger. It's just too much for me. I'm not like you, not as strong as all of you. I'm not the girl who solves her problems and just gets on with her life. I get caught up with things, people, emotions - everything. Nothing is too small to get caught up on.
I'm not the girl who knows when it's time to let go.
I gotta go.
I just finished baking the second cake for tomorrow, at least this one didn't break - yet. We're supposed to bring fika to school tomorrow, we're having a couple of different english tests from 9.00 - 14.00 with a tiny break somewhere in the middle.
I hate school. Especially english, since my teacher told me last friday that I might not even pass the course unless I write those blogposts on that fucking book. So, I have a lot of things to do. And I managed to delete my entire interview for the journalism class last week so I have to do that all over again. Then I have four other things in that course that has to be done. And then there's Science and Swedish and German - got three tests there this week. And thats pretty much it, so if I'm too busy to breathe some time don't worry - I'll get there.
Sitting at the kitchen table again. Alone, listening to the music I hate just because I feel that I'm not worth anything better than tears right now.
I don't know what's wrong with me these days, but I cry every fucking day. Sorry - every night. I can't sleep at night and it's really breaking me down to sit up all night. I just sit here, stare at something that doesn't really exist and cry. Every fucking night is the same.
But at least Gabbeh'll sleep here tomorrow. I think. I hope. I really really really really hope so. I miss her terribly and it has only been four and a half hours since I last saw her. It's weird how much you can miss someone..
Where is my angel I need her now, holding me tonight..
I'm on the edge of giving up right now.
I'm not writing that here for you to feel sorry for me and give me all your pity (I hate your pity), I only write that here to get it out. I can't bare this anylonger. It's just too much for me. I'm not like you, not as strong as all of you. I'm not the girl who solves her problems and just gets on with her life. I get caught up with things, people, emotions - everything. Nothing is too small to get caught up on.
I'm not the girl who knows when it's time to let go.
I gotta go.
fredag 13 november 2009
Diet Coke
So, now it's 2 o'clock and I have finally finished my news article for tomorrow, so now I just have to write the last part of my psychology assignment and my german homework. Gabbeh is asleep, so now I'm sitting here in front of my computer in the middle of the night as I always do.
I'm almost too tired to write so I'll just save it for some other day.
Bye
I'm almost too tired to write so I'll just save it for some other day.
Bye
tisdag 10 november 2009
Regression
"Regression, according to psychoanalyst Sigmund Freud, is a defense mechanism, leading to the temporary reversion of the ego to an earlier stage of development rather than handling unacceptable impulses in a more adult way. The defense mechanism of regression, in psychoanalytic theory, occurs when thoughts are temporarily pushed back out of our consciousness and into our unconscious."
Hur kommer det sig att känslan av hopplöshet bara hoppar på en sådär när man minst anar det? När som allra allra minst behöver den, när man har två miljoner andra saker att tänka på så kommer den där känslan. Som en elchock.
Humörsvängningar, ohyes. För typ två timmar sen så var jag på topp, jag lagade mat åt min pappa, jag gick och handlade och jag jobbade på min psykologiinlämning som ska in i morgon. Jag kände mig motiverad att göra mitt bästa. Men sen bara dog den motivationen, likt dinosaurier.
Så länge jag inte vet orsaken till denna brist på energi och motivation så känns det omöjligt att försöka göra något åt den, men jag vill inte låta mina nereperioder styra mitt liv längre. Absolut inte när de perioderna bara blir fler och fler och längre och längre. Lyckan är ganska sällsynt.
Jag fattar verkligen inte det här, och det driver mig till vansinne. Jag hatar att inte hitta någon orsak till saker som händer, det måste finnas en logisk förklaring.
Det måste, det måste, det måste, det måste.
När jag inte hittar någon förklaring så känner jag mig onormal. Fel, om ni så vill.
Är det för mycket begärt att vilja leva ett normalt liv, som alla andra. Ingen av de andra har det såhär, ingen annan jag känner måste kämpa såhär mycket.
Varje dag är en kamp, och jag kämpar verkligen så mycket jag orkar, men det verkar inte räcka och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte ta itu med alla problem.
Skolan borde vi inte ens börja prata om. Jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika varje gång en lärare nämner en ny uppgift som vi måste göra. JAG KLARAR INTE AV DET LÄNGRE! Ibland funderar jag allvarligt på att hoppa av skolan, jag tror jag valde fel program - jag kunde gått på Ester Mosesson by now. Okej, jag hade antagligen fått pendla till Göteborg vareviga morgon, men jag hade inte suttit här med ett helt berg av skolarbeten att göra. Det är antagligen bara ett sätt för mig att skylla mina bekymmer på något, men tänk om något så simpelt som ett annat val av gymnasieprogram hade förändrat allt? Om jag hade gått på E.M. så kanske mitt liv inte hade sett ut såhär nu? Det hade det antagligen inte, det hade med all säkerhet sett väldigt annorlunda ut jämfört med hur det ser ut just nu. Men då är den mest självklara frågan i hela världen: Hade det varit bättre, eller bara annorlunda? Hade jag mått såhär dåligt även om jag hade gått där?
Shit, en sån småsak skulle inte kunna förändra allt ändå, så vad fan ältar jag det här med gymnasieval för?
För att jag behöver något att skylla på, så att jag slipper ta skulden.
Gosh, jag borde inte hålla på såhär.
Hur kommer det sig att känslan av hopplöshet bara hoppar på en sådär när man minst anar det? När som allra allra minst behöver den, när man har två miljoner andra saker att tänka på så kommer den där känslan. Som en elchock.
Humörsvängningar, ohyes. För typ två timmar sen så var jag på topp, jag lagade mat åt min pappa, jag gick och handlade och jag jobbade på min psykologiinlämning som ska in i morgon. Jag kände mig motiverad att göra mitt bästa. Men sen bara dog den motivationen, likt dinosaurier.
Så länge jag inte vet orsaken till denna brist på energi och motivation så känns det omöjligt att försöka göra något åt den, men jag vill inte låta mina nereperioder styra mitt liv längre. Absolut inte när de perioderna bara blir fler och fler och längre och längre. Lyckan är ganska sällsynt.
Jag fattar verkligen inte det här, och det driver mig till vansinne. Jag hatar att inte hitta någon orsak till saker som händer, det måste finnas en logisk förklaring.
Det måste, det måste, det måste, det måste.
När jag inte hittar någon förklaring så känner jag mig onormal. Fel, om ni så vill.
Är det för mycket begärt att vilja leva ett normalt liv, som alla andra. Ingen av de andra har det såhär, ingen annan jag känner måste kämpa såhär mycket.
Varje dag är en kamp, och jag kämpar verkligen så mycket jag orkar, men det verkar inte räcka och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte ta itu med alla problem.
Skolan borde vi inte ens börja prata om. Jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika varje gång en lärare nämner en ny uppgift som vi måste göra. JAG KLARAR INTE AV DET LÄNGRE! Ibland funderar jag allvarligt på att hoppa av skolan, jag tror jag valde fel program - jag kunde gått på Ester Mosesson by now. Okej, jag hade antagligen fått pendla till Göteborg vareviga morgon, men jag hade inte suttit här med ett helt berg av skolarbeten att göra. Det är antagligen bara ett sätt för mig att skylla mina bekymmer på något, men tänk om något så simpelt som ett annat val av gymnasieprogram hade förändrat allt? Om jag hade gått på E.M. så kanske mitt liv inte hade sett ut såhär nu? Det hade det antagligen inte, det hade med all säkerhet sett väldigt annorlunda ut jämfört med hur det ser ut just nu. Men då är den mest självklara frågan i hela världen: Hade det varit bättre, eller bara annorlunda? Hade jag mått såhär dåligt även om jag hade gått där?
Shit, en sån småsak skulle inte kunna förändra allt ändå, så vad fan ältar jag det här med gymnasieval för?
För att jag behöver något att skylla på, så att jag slipper ta skulden.
Gosh, jag borde inte hålla på såhär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
