explosion

Jag måste bara få avreagera mig lite.

Jag klarar inte av att mamma och pappa inte pratar med varandra längre. Okej, det finns många med skiljda föräldrar som levt större delen av sina liv på det viset, men jag har varit jävligt bortskämd på just den punkten för mina föräldrar har nästan alltid kommit överens. men inte nu längre. Och det suger hårt, för nu när mamma vet om Mervie så är det ingenting som står ivägen för planerna om att flytta ihop. Jag, pappa, Mervie och Michael.
Det kommer ju bli en fin familj
Fuckers.

Och idag så fick min pappa mig att se det hela på ett HELT annat sätt - jag kommer aldrig fira jul med hela min familj ever again. Speciellt inte om de två miffona flyttar ihop.
Flytten i sig betyder ju att pappa inte kommer ha kontakt med mamma, vilket kommer sluta i att pappa bara glider längre och längre ifrån resten av familjen - och därmed så kommer även jag att glida längre och längre bort från resten av min familj. Och det är ju inte riktigt okej eller hur?

För jag gillar faktiskt min familj lite grann - tro det eller ej. Men jag vill i vilket fall som helst inte Inte vara en del av familjen längre.
För det hade förstört mycket.
Jag menar, bara efter att inte ha träffat min mamma på kanske en vecka så känner jag hur mycket jag har missat.
Det är inte okej.

Och sen finns det ju andra problem i en sjuttonårig flickas liv.
Pengar till exempel.
Jag hatar pengar.
Fast egentligen så älskar jag ju pengar, jag bara hatar det faktum att jag ALDRIG har några pengar.
Nu till Skottland typ, jag kommer liksom inte kunna växla in mer än 1200:- till pund
- egentligen 1300, men jag hade tänkt köpa två paket cigg också. Så där går en hundralapp bort.
Och det är ju liksom inte så jävla roligt.
Mamma sa dock att hon kunde sätta in några hundralappar på mitt konto på måndag, så att jag kan ta ut lite mer pengar ifall jag skulle behöva det, men asså det hjälper ju inte asmycket.
För med den skulden jag har så kommer jag inte kunna ta ut så jävla m,ånga pund ändå. Även om hon skulle sätta in säg 200:-
Så fuck that shiet.
Jag tycker inte om att aldrig ha pengar
och jag skäms för att vara fattig och aldrig ha pengar till att göra något roligt,
och jag skäms över att mina kompisar ska behöva bjuda mig på fika bara för att de vill ha en mysig stund på Viskan typ.

Jag ska bli prostituerad.
Då tjänar man iaf lite pengar.
>.<

Jaa, vad kan man klaga på mer ?
Kärlek - det är ett jävla påfund alltså.
Det suger ju pungjävel .
OKej, såhär är DEN situationen.
Jag antar att jag och Sebastian typ "är på G"
(hatar för övrigt det uttrycket)
Men asså, det är ju någonting som skriker nej inne i mitt huvud.
Jag vet inte vad det är, men My hade en teori om att det är såatt jag är rädd
för att typ ha ett riktigt förhållande.
Men jag tror (desvärre?) inte att det är det som är grejen
- ochdet suger ännu mer.
För jag vet att Sebastian tycker om mig,
det märks ju ganska tydligt, och han säger det ganska ofta till mig.
Och sure, jag tycker om honom också, men det är liksom inte det där
falla handlöst
och bli upp över öronen förälskad
- och det äör det jag letar efter.
Jag vill inte vara tillsammans med någon som jag
Tycker om,
jag vill vara tillsammans med någon som jag
är Kär i.
Och jag vet inte exakt hur stor skillnaden är,
men det är ju definitivt skillnad.
Right ?

Och så saknar jag Sid
(hah! there, I said it!)
det är liksom ingenting jag skäms över,
men det känns ju liksom ganska ofta
att det är ju honom som jag vill vara med .
sju dagar i veckan.
Och det är förjävligt,
med tanke på att vi inte har
någonting kvar av det förhållandet vi en gång hade.
Och det hatar jag,.
Jag menar, jag vågar inte ens skriva till grabben på msn längre ?!
Vad fan är grejen med det liksom ?
Jag önskar bara att han inte alltid var så jävla långt bort, för om han fortfarande hade bott i Borås, så hade det varit sjukt mycket lättare att bara träffa honom
sådär casual, bara
- Hej, hur är det? Vad händer i ditt liv? Hur mår du?
Det är ju det som spökar mest i min hjärna - hur mår han ?
Det är liksom som fastspikat i min lilla överbelastade hjärna; jag kommer alltid undra om han mår bra, eller om det hade funnits någonting jag kunde göra för att göra saker bättre .
Jag kommer alltid bry mig om honom.


Japp,
så var det med livet atm

jag ville bara slänga ur mig lite skit
och eftersom att ingen ändå läser min blogg så
behöver jag inte tänka på vad jag skriver här.

Tack för mig

Election Day

So now
sweden has made their choice
and expressed their opinion

But what about me ?
When can I chose ?
When can I tell someone what
I really think and feel ?


Spent the day with
Essa & Sebastian today
Nice.
I like that girl
alot
and it feels like I've gotten
a hole lot closer to her
lately
and that's good.
Really good.

I love talking to her
then I can talk about things
(read: person!)
that I can rarely speak of
around others.
And thats good.

All I wanted to say
was

I
Freakin'
Miss
Him
!

Okey?

Yep,
that's all
for now

Back to Black

Hah
jag visste att det skulle komma tillbaka till det här
men who the fuck cares ?
inte jag i alla fall,
jag vill bara ha någonstans att skriva
utan att folk går
R A G E
på mig för ingenting.
Eller, det gör de ju egentligen inte men det känns så
och denna bloggen har alltid varit bättre än den andra
(Y)
Detta liknar mer en bildtext på BDB än en bloggpost
men wtf,
I don't give shit.

I alla fall..
Jag vet inte vad jag vill
men jag vet att jag vill
tror jag i alla fall.
Asså, det är så in i helvettes komplicerat
Jag vill ju tycka om honom
och det tror jag att jag gör,
men jag kan aldrig tycka om honom så
mycket att jag ´skulle kunna kalla honom
min pojkvän
- det liksom skriker nej i hjärnan
bara jag tänker det.
Och sen tänker jag på den där andra grabben
som aldrig lämnar mitt huvud ifred,
som jag meeeeeeeeer än gärna skulle kalla
min pojkvän (igen)
Men där kommer ännu mer tvivel
eftersom jag inte vet vad han tänker
eller om han känner något alls.
Vilket jag itne tror att han gör
- därför vill jag egentligen inte vara ärlig
när det gäller det här, för det är till att riskera alldeles
för mycket
- för jag kan förlora både
hoppet och förståndet på kuppen.

Fattar ni nu att jag inte pallar mycket mer ?
Nej, det gör ni antagligen itne
för ni har inte lika svårt att släppa saker som jag har.
Nehä,
fan vilken tur ni har då.
Men jag är i alla fall sån att jag hatar att se framåt
för jag vet inte vad som väntar
men jag kan se bakåt och sakna det gamla
för det vet jag att det var bra.
Synd bara att alla bra saker
tenderar att försvinna mycket fortare än alla dåliga..

Jag hade kunnat ge allt
för att få vara din igen.
Sad but true

Men,
när det gäller pojkvänner
Jag vill inte ha en pojkvän som är lika gammal
som mig,
det är alldeles för ungt
för en pojkvän ska ha :
Egen bostad
- som inte ligger alltför långt bort
Fast inkomst
En ålder som börjar på siffran 2
och han ska vara :
Romantisk
(som jag .. ?)
Känslig men ingen lipsill
Stabil men gärna ha något som jag behöver trösta honom för
En sån som skämmer bort mig lagom mycket
- typ fika, cigg och sånna grejer
och
En sådan pojkvän som uppskattar när man
- fixar frukost på sängen
- lagar middag
- bakar
- kokar kaffe
och sånna grejer ...

Hatar att jag
antagligen aldrig kommer hitta en
sådan karl.
Menmen
Tough Luck Chuck
(Y)

Det var nog allt för idag

Over & Cut

first draft TYSKA

Das Haus in dem sie gewohnt haben, war in Jahr 1749 gebaut und es ist dann sehr sehr alt.
Hier habe ich zwei Fotos von dem Haus.
Meiner Omas ganze Familie besteht aus Oma und Opa und elf Kindern. Die älteste Tochter heisst Johanna, oder 'Tante Hanna' wie sie genannt ist. Sie ist heute 83 Jahre alt, und sie wohnt in ________.
Hier ist ein Foto von Oma und die sechs älteste Kindern;
Hanna
Lenchen
Toni (meine Oma)
Hans
Uwe
Peter.
In _____ hatte feierte Urgrosseltern seine siebsichjahrige Hochzeitstag
(kronjuwelhochziet)

Oh boy..

..you make me feel like
oh boy..

yeah, well there's been quite some time since I even thought of this blog now, got a new (not so dark&twisted) one
http://davyjonessdiary.blogg.se
Well, I really don't write very much in that one either but if you feel like giving it a shot you're very welcome to.

I don't know why I'm doing this
but I guess it's because it feels better, more safe to write here when I just want to clear my head but don't really want anyone to read it.
I'm back.

Spring time.
I can't be feeling good rigth now, it's the month of May - I'm not supposed to feel good at this time of year.

And FYI, my food anxiety is pretty much back to where it was about a year ago: can't eat without feeling guilty, counting the calories and thinking about how long walk I have to take to feel better about myself. But the thing is that it doesn't matter for how long I walk around town, on my own, listening to music that almost makes me cry, smoking way too many cigarettes and thinking about how the mirror doesn't lie to me.
I'm not saying I'm fat, 'cause I don't think I am..
But I am not happy with the way I look - God knows if I'll ever be, but right now I got my mind set on changing things.
I'm gonna go from 53.5 to 48 before the summer's gone. I really want to manage to loose that weight before summer but hey - let's not be unrealistic.
I want to be noticed, I want to be seen, I want to make people look twice.

Seriously
fuck this shit.

I'm gonna make this time
- just watch me.

fuck you.

det är inte rättvist att jag ska sitta hemma och gråta medan ni andra lever era liv och har det bra. inte när ni inte bryr er om mig, då är det fan inte rättvist. jag kan inte hjälpa att jag känner det som om ni bara skiter fullständigt i att jag mår dåligt - that's just how I feel..
Jag gör allt för de som står mig närmast, men vad fan gör ni för mig när jag mår dåligt?
ingenting.

förlåt, men så är det.
hade det inte varit sant så hade jag inte mått såhär dåligt.

now this must be the most effective way to lose all you friends, right?

förlåt, men det ska inte vara såhär..
det är inte jag som har bestämt, och hade vetat att jag kunnat förändra något så hade jag gjort det, men jag kan inte. det är omöjligt.

fuck this.
you guys suck.

debattartikel skönhetideal

Debattartikel; skönhetsideal
Ideal – ordet som i sig själv betyder just ouppnåelig eller perfekt, verkar ta mer och mer plats i dagens samhälle, och i takt med detta blir det allt ovanligare att en kvinna i en katalog eller i en reklamfilm inte är pinnsmal.
Våra ideal har inte alltid sett ut såhär, faktum är att de kvinnliga kroppsidealen har ändrats väldigt mycket under historiens gång. Om jag refererar till en artikel av Stephan Rössner1 som publicerades på Karolinska Institutets hemsida så ger han oss ett flertal exempel på hur idealen förändrats genom tiderna och hur den smala slanka kvinnan inte alltid varit det 'rätta', utan att det har ansetts vara vackrare med kurvigare kvinnor. Där ger han även exempel på hur idealen har varierat i olika delar av världen, till exempel i Egypten, under den faraoniska tiden så är alla kvinnor på de gamla målningarna långa, smala och eleganta, men den statyn som hittades i Österrike, som har daterats till cirka 30 000 år f.Kr föreställer en betydligt bastantare kvinna med yppigare former och betydligt större bröst och rumpa.
Att idealen har varierat beroende på vilken del av världen man befunnit sig i beror till stor del var man hade för kultur; i Egypten var den vanligaste träningsformen dans, medan grekerna till exempel, var uppfinnarna av de Olympiska Spelen och de kvinnor som avbildades då var naturligtvis större och mer vältränade.
Vad det gäller de ideal som vi har idag så är det framförallt media som påverkar oss. Vart vi än kollar; film, TV, reklam eller kataloger, så ser vi supersmala kvinnor. Och det är väl självklart att eftersom vi är vana vid att se dessa sjukligt smala kvinnokroppar överallt så börjar vi tänka mer och mer att det är det som är det rätta.
De modeller och skådespelare som vi ser på TV är så smala att för att en normalbyggd tonårs flicka ska kunna se ut som henne så måste hon utveckla en ätstörning och inte ens då är det säkert att hon kommer kunna bli lika smal som den vackra, åtråvärda kvinnan som hon ser på filmduken eller på catwalken.
1http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv

Rather dance than hide

There's something that is bothering me, but I can't put my finger on what it is. I'm heading right back to sitting in front of the computer all night long, sleeping way too few hours per night and spending way too much time on thinking.
It's really annoying when you don't know what it is that makes you unable to sleep at night. I mean, I used to know what it was, it was sort of obvious, wasn't it? But know I'm not so sure.. I should have been fallin asleep a long long time ago, but since daddy's not home tonight I can't relax enough to go to bed, so I'll just spend my night in the sofa, watching TV, listening to music and writing about nothing important at all.

Save me for a day

No one else is awake so I have absolutely no one to talk to, so I simply talk to myself. Great (Y) .__.

I want the spring to come back. I miss the morning sun and the not so dark nights. Everything seems to be easier when it's not dark outside.

Seriously,
I'm just talking bullshit.

Good Night

Stumblin' steps towards nothingness

Hah, I hardly even remembered the password to my blog anylonger, shows that I haven't cared too much about it lately? Well, I haven't really..
I cannot give you a good reason why I suddenly just stopped writing here, but I guess I just didn't see a meaning with it.

How ever, not much has changed since last time. Well, ther have been som major changes but I'm still me and I guess that the number of people reading this bullshit is still zero?
Yeah, well good for you.
I don't write this for anyone but myself, but now I really need somewhere to put all the thought that are running wild inside my head.

Big change #1
My mother is planning on selling the house (?!). The house that I grew up in. My Gosh, I have so many memories in those walls. I mean, just my room is filled with happy days and sad days, just as well as those ordinary days. And there, it litterary is on the walls. It has taken me many hours to put down all those words on those walls. All the chalks I've wasted on writing silly things all over the place..
I simply can't imagine not living there anymore.
And as it looks right now, if she sells the house, she and Tilda is going to move to an apartment in Sexdrega. That would mean no room for Louis, now wouldn't it?!
I told her straight away today, if she moves I'm not gonna be around very much, but that didn't seem to a problem for her.
Thanks Mom, thanks alot.

Big change #2
My sister Sara is going away for eight or nine months. She going to Turkey to work. She's leaving on February 13th and won't be back until October or November. Okey, I don't even like her so it doesn't bother me that much that she won't be around anymore, but hey? EIGHT months?! Isn't that a bit too long?
I mean, who is gonna lend me money then?
Silly thing to think about when one's sister is leaving but it's the truth - I only like because she lends me money. Simple as that.

Big change #3
Mervie's cancer has spread, and she becoming much much worse in a very short amount of time. Daddy told me this just the other day and he also told me that the doctors said that she might only have one year left to live.
THAT SUCKS !
Okey, I've always written about how much I hate her and how much I want her out of my life, but face it - no one deserves getting cancer, right?!

I don't know if there is really anything else that is that big of a change to tell you about..
Of course I still have my daily wars to fight with myself, the mirror and my father, who by the way calls me fat every other day (Y)
Other than that I'm doing pretty good.

Gosh, I just had to get this out.
G'night

början till debattartikel@skönhetsideal.svenska

Debattartikel; kroppsideal
x varför har vi de ideal vi har?
x vem är det som bestämmer hur man ska se ut?
x har idealen alltid varit de samma?
x http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv
x http://www.umo.se/Kroppen/Kroppsideal/
x http://www.web4health.info/sv/answers/ed-causes-slim-ideal.htm
Ideal – ordet som i sig självt betyder just ouppnåelig eller perfekt, verkar ta mer och mer plats i dagens samhälle och det blir vanligare och vanligare med smala kvinnor i reklamfilmer och i kataloger.
Våra ideal har inte alltid sett ut som de gör idag, faktum är att de kvinnliga kroppsidealen har förändrats ett antal gånger genom tiderna – det har inte alltid varit 'rätt' att vara pinnsmal. Om jag refererar till en artikel av Stephan Rössner1 som publicerades på Karolinska Institutets hemsida så ger han oss ett flertal exempel på hur den betydligt kraftigare kvinnan har varit mer 'rätt' än kvinnan utan markerade former genom historien. Där ger han även exempel på hur idealen har varierat i olika delar av världen, till exempel i Egypten, under den faraoniska tiden så är alla kvinnor på de gamla målningarna långa, smala och eleganta, men den statyn som hittades i Österrike, som har daterats till cirka 30 000 år f.Kr
1http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=16990&a=36636&l=sv

Psykologi A

1. Göteborg som stad verkar i första anblick vara en väldigt accepterande plats. Det finns alla olika sorters människor men alla tycks hitta en egen liten grupp med jämnlikar. Olika klädstiler, livsstiler, etnisiteter och religioner blandas och skapar tillsammans den härliga staden Göteborg. Som vi märker i fallet med Meddour så är det först när två olika 'gruppers' vägar korsas som konflikter uppstår.
Slutsatsen som man kandra av detta är väl i så fall att göteborgarna (och folk i allmänhet för den delen) har lite dubbelmoral; 'folk får väl vara hur de vill, leva sina liv så som de finner passande - så länge de inte pratar med mig om det.'
Konformitet; att likna dem man umgås med, har väl aldrig varit något nytt, även om fenomenet kan ha ändrats med tidens lopp. Jag har fått uppfattningen om att förr i tiden var det ekonomin som som spelade störst roll i från om vem man kunde umgås med och inte - medelklass med medelklass och så vidare. Idag är det väl inte riktigt så. Som det så tydligt märktes på Nemesis och Tom så är intresse av oerhört stor vikt när men letar efter någon att umgås med. Deras gemensamma nämnare var satanismen - ett bra exempel på den 'destruktiva gruppen', vilken man ofta stannar kvar i endast på grund av just konformiteten inom umgängeskretsen - man känner att man hör hemma någonstans.
Den sociala kontrollen i just detta sammanhang är väldigt låg, i en storstad som Göteborg är så gott som alla anonyma. I fallet med Meddour betyder detta att trots att Nemesis och Tom är relativt välkända inom den egna kretsen så hade Josef inte en aning om vilken sorts killar de var. Jag är näst intill fullt övertygad om att om bristen på social kontroll inte hade varit så stor - om det till exempel hade utspelat sig i en mindre stad, så hade inte händelsen utvecklat sig så som den gjorde. Vad jag menar är inte att en liknande händelse inte skulle kunna hända på en plats med lägre social kontroll men jag skulle tro att storstadens höga anonymitet gjorde det enklare för en sådan händelse att äga rum.
Vad som förväntas av dig i en viss situation men en särskild person/grupp avgör vilken roll du spelar i just din grupp. Nemesis och Tom utgör en grupp, där jag får intrycker av att det är Nemesis som är ledaren. De personer som känner Tom, som får komma till tals under skrivandet av boken, vittnar om att han alltid varit lite 'awkward' - tills han hittade Metal-scenen att identifiera sig med. Att då hitta en ledare såsom Nemesis, som han kunde följa var tydligen hans sätt att känna sig hemma någonstans. Nemesis verkar vara mer säker på att satanismen och 'det mörka' är vad han vill viga sitt liv åt - och är därmed den självklare ledaren för gruppen. Den mest självklara rollkonflikten som jag lägger märke till i boken är Toms; när den blyge, aningen tafatte, lite wannabe metal-killen möter Nemesis och helt plötsligt förväntas han vara beredd att ge allt för att klassas som en riktig hardcore satanist. Att den tafatte killen då väljer att följa ledarens fotspår är ingenting som förvånar mig - konformitet; att känna sig som hemma, har ju som sagt alltid varit viktigt för människan.

2. Att samhället är uppbyggt kring normer (som vi själva har satt upp) för med sig både gott och ont. En av fördelarna med normerna är att de, i viss mån, hindrar samhället från att spåra ur fullkomligt - alla vet om vilka normer som finns och de flesta respekterar dem.
Människan har ett behov av att kategorisera andra människor och deras beteende för att kunna avgöra huruvida denna människa är en 'bra' eller 'dålig' person. I vårat kategoriserande är samhällets normer som en mall - om någons beteende strider mot de allmänna normerna så kan vi direkt märka detta och därmed avgöra vad vi tycker om personen - i vilket 'fack' vi bör lägga honom eller henne. Detta beteende gör det lättare för oss människor att acceptera det som händer runt omkring oss.
En av nackdelarna med normer är att så fort någon trampar utanför dessa gränser som vi tillsammans har satt upp så blir denna person väldigt lätt märkt som en dålig, annorlunda person. En som helt enkelt inte vet sin plats i samhället.
Det är ju ännu en negativ effekt av alla dessa normer och kategoriseringar - alla normer gäller inte på alla människor. Folk behandlas annorlunda beroende på vilket position de har i samhället; om de har mycket pengar eller lite, om de är svenskar eller har utländskt bakgrund och dylikt.

3.

Fighting dragons with plastic swords

Today has been awful. Really awful. Nothing has been going my way and I just feel like dying.


I just finished baking the second cake for tomorrow, at least this one didn't break - yet. We're supposed to bring fika to school tomorrow, we're having a couple of different english tests from 9.00 - 14.00 with a tiny break somewhere in the middle.

I hate school. Especially english, since my teacher told me last friday that I might not even pass the course unless I write those blogposts on that fucking book. So, I have a lot of things to do. And I managed to delete my entire interview for the journalism class last week so I have to do that all over again. Then I have four other things in that course that has to be done. And then there's Science and Swedish and German - got three tests there this week. And thats pretty much it, so if I'm too busy to breathe some time don't worry - I'll get there.
Sitting at the kitchen table again. Alone, listening to the music I hate just because I feel that I'm not worth anything better than tears right now.

I don't know what's wrong with me these days, but I cry every fucking day. Sorry - every night. I can't sleep at night and it's really breaking me down to sit up all night. I just sit here, stare at something that doesn't really exist and cry. Every fucking night is the same.
But at least Gabbeh'll sleep here tomorrow. I think. I hope. I really really really really hope so. I miss her terribly and it has only been four and a half hours since I last saw her. It's weird how much you can miss someone..
Where is my angel I need her now, holding me tonight..

I'm on the edge of giving up right now.
I'm not writing that here for you to feel sorry for me and give me all your pity (I hate your pity), I only write that here to get it out. I can't bare this anylonger. It's just too much for me. I'm not like you, not as strong as all of you. I'm not the girl who solves her problems and just gets on with her life. I get caught up with things, people, emotions - everything. Nothing is too small to get caught up on.
I'm not the girl who knows when it's time to let go.

I gotta go.

Diet Coke

So, now it's 2 o'clock and I have finally finished my news article for tomorrow, so now I just have to write the last part of my psychology assignment and my german homework. Gabbeh is asleep, so now I'm sitting here in front of my computer in the middle of the night as I always do.

I'm almost too tired to write so I'll just save it for some other day.
Bye

Regression

"Regression, according to psychoanalyst Sigmund Freud, is a defense mechanism, leading to the temporary reversion of the ego to an earlier stage of development rather than handling unacceptable impulses in a more adult way. The defense mechanism of regression, in psychoanalytic theory, occurs when thoughts are temporarily pushed back out of our consciousness and into our unconscious."

Hur kommer det sig att känslan av hopplöshet bara hoppar på en sådär när man minst anar det? När som allra allra minst behöver den, när man har två miljoner andra saker att tänka på så kommer den där känslan. Som en elchock.
Humörsvängningar, ohyes. För typ två timmar sen så var jag på topp, jag lagade mat åt min pappa, jag gick och handlade och jag jobbade på min psykologiinlämning som ska in i morgon. Jag kände mig motiverad att göra mitt bästa. Men sen bara dog den motivationen, likt dinosaurier.
Så länge jag inte vet orsaken till denna brist på energi och motivation så känns det omöjligt att försöka göra något åt den, men jag vill inte låta mina nereperioder styra mitt liv längre. Absolut inte när de perioderna bara blir fler och fler och längre och längre. Lyckan är ganska sällsynt.

Jag fattar verkligen inte det här, och det driver mig till vansinne. Jag hatar att inte hitta någon orsak till saker som händer, det måste finnas en logisk förklaring.
Det måste, det måste, det måste, det måste.
När jag inte hittar någon förklaring så känner jag mig onormal. Fel, om ni så vill.
Är det för mycket begärt att vilja leva ett normalt liv, som alla andra. Ingen av de andra har det såhär, ingen annan jag känner måste kämpa såhär mycket.
Varje dag är en kamp, och jag kämpar verkligen så mycket jag orkar, men det verkar inte räcka och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte ta itu med alla problem.
Skolan borde vi inte ens börja prata om. Jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika varje gång en lärare nämner en ny uppgift som vi måste göra. JAG KLARAR INTE AV DET LÄNGRE! Ibland funderar jag allvarligt på att hoppa av skolan, jag tror jag valde fel program - jag kunde gått på Ester Mosesson by now. Okej, jag hade antagligen fått pendla till Göteborg vareviga morgon, men jag hade inte suttit här med ett helt berg av skolarbeten att göra. Det är antagligen bara ett sätt för mig att skylla mina bekymmer på något, men tänk om något så simpelt som ett annat val av gymnasieprogram hade förändrat allt? Om jag hade gått på E.M. så kanske mitt liv inte hade sett ut såhär nu? Det hade det antagligen inte, det hade med all säkerhet sett väldigt annorlunda ut jämfört med hur det ser ut just nu. Men då är den mest självklara frågan i hela världen: Hade det varit bättre, eller bara annorlunda? Hade jag mått såhär dåligt även om jag hade gått där?
Shit, en sån småsak skulle inte kunna förändra allt ändå, så vad fan ältar jag det här med gymnasieval för?
För att jag behöver något att skylla på, så att jag slipper ta skulden.

Gosh, jag borde inte hålla på såhär.

We need to find a way

So, today has been awkward. Overslept - again, and missed the italian test so now I have to do it on thursday instead. I guess that's good, now I have some time for preparation.
At least now I'm friends with My again, feels good.
Bad things that happened today: I deleted my entire interview that I was supposed to print out and give to Ali. So now I have to do it all over again. Thank God I didn't delete the tape. Another bad thing then. Mom called and told me about the letter that she had gotten from the police. So now I have to go to the station on thursday, three o'clock. Daddy's going with me. I really didn't want my mom to know about all this, 'cause just I thought she would she made this a really big deal and I can't do that. I just want to forget everything. And obviously she got really angry with my father for not telling her about it, but hey, not telling her was my decision not his. Anyhow, I just want to get this whole thing overwith.
I figured something out just this second. Well, I've thought about it a lot lately but now I'm sick of it. People that I used to know (or that I thought I knew) don't give a rats ass about me. Did they ever? Or was that just one big show? And I'm not talking about anyone I meet on the streets once or twice, I'm talking about the people I really thought I loved. That I could have given my life for. Why do you lose contact with certain people? It's weird, you always lose the people that you need. Bummer.
I really don't feel like giving that too much thought, that'll only make me miss those days even more. The summer of 2007.

Now I'm tired and I think I might try and go to bed before midnight tonight, but I don't know. I don't know how I'd feel tomorrow morning if I sleep for eight hours, haven't done in quite some time now.
I think I'll just make myself a nice cup of coffee and see what this evening has to offer.

Bye

The ghost of you

Now I'm back from spending another weekend at my mothers. It's like going to rehab. All I do when I'm there is sleeping, and eating - recovering from the week that has just passed. And it feels good, right until when I get on the bus back home. Then all the thoughts come back and all of a sudden I'm back to where I was on friday evening. It's weird.
But this weekend has been pretty good, we celebrated my brothers 21st birthday on saturday, then we spent the afternoon with grandpa. I really love him, he's awesome. And today we celebrated 'Father's Day' and I wasn't planning om going back to Sexdrega after that but somehow I left my cellphone so I had to go back and then take the bus, like I always do. But I'm glad I took the bus today, 'cause Gabbeh was on that bus as well and I just love taking the bus wtih her. It's one of the few moments when I feel really happy with myself. I love you, you make my life complete.
So now Mervie and dad just got home - he picked her up from work. So she's sleeping here tonight, and you know how that makes me feel. Not good.

However, I don't have anything else to write now.
Bye

glass-shaped hearts

Why do I have to cry myself to sleep every night just because you're not lying right next to me?
Why do my hands start shivering like leaves everytime I know I'm gonna see you?
Why do I feel the need to pretend to be happy everytime you're around?
Why dooes my head spin everytime I hear you're name?
Why do I always wish I was perfect when you can see me?

I guess that somewhere deep down I want you to feel sorry about it. I want you to miss me at least half as much as I miss you. I guess I want you to be miserable.

Why do I feel like the biggest failure to ever walk these streets?

We might as well be strangers

I've been thinking and I think it would be much better for me if I went to bed around eleven, perhaps even half past ten. 'Cause I always start feeling bad around midnight. Every night. It's always like this, everything (or at least almost everything) has been good during the day, and then the clock strikes twelve and all of a sudden all these thought come crashing towards me they're impossible to stop.
It shouldn't be like this, so why is it so hard to change?
I don't understand you. Did I ever? Or did you just fool me big time?

You can't see how weak you are

Why do you make this so fucking hard for me?!
I'm sick of this, sick of fooling myself, sick of being fooled by everyone else.
Why is it so damn hard to stop loving you when I know darn well that you don't love me anymore? Am I a horrible person? 'Cause that's what you're making me believe. You make me feel unworthy of love. How can it be so easy for you to stop loving me when I can't fool myself to believe that I don't love you for even a second?
I might be fooling you at times, and I try really hard to fool myself. I tell myself everyday that I don't love you anymore, and I tell everyone else too, just to make myself believe it. You make me hate myself, 'cause if you don't love me anymore why should I? What do you think is the reason for me behaving like this? I don't eat, I hardly wake up in the morning, I can't sleep - I can't do anything. Just because you make me feel that I'm not worthy of love. Nothing can make me feel really good anymore.
I don't get it. Why is this so fucking hard for me when it's so freaking easy for you?!
It's just not fair.
What is it about me that makes me so unloved? How come I not deserve to feel good about myself?
I can't do this anymore, I can't waste all my energy on trying to fool myself when I know that it's not working.
It shouldn't be this hard you know..

God forbid

Tonight's soundtrack : We might as well be strangers - Keane

She's losing it. Totally.
I don't know why I put up with this anymore..

Goodnight.

(you're a disappointment)