När man väl sitter här med ett stort glas kaffe (ja visst låter det fel?) och tänker att nu ska jag försöka att verkligen skriva av mig lite så kommer man inte på någonting alls - det är förbannat svårt att sätta ord på hur man känner ibland. Speciellt när man verkligen känner att man inte orkar bära omkring på allting mycket längre, den där hinken börjar bli obehagligt tung, men jag antar att det är meningen?
Jag vågar inte skriva om saker på samma sätt som alla ni andra gör, jag vågar inte vara så uppriktig. Det är lättare att ljuga, att bara le och säga att allt är bra, när du i själva verket bara vill ställa dig upp och skrika : ser ni inte att jag inte mår bra?
Men jag antar att jag har mig själv att skylla när det gäller just det för jag har alltid sagt att allt är bra, men det är väl tanken som räknas? Då borde det ju egentligen räcka att ni bryr er om mig och jag tänker att jag mår dåligt? Borde det inte räcka så? Det tycker jag att det borde. För jag orkar inte (jag är inte kapabel) att leta efter orden i flera timmar bara för att ni undrar hur jag mår. Men en del människor i min närhet går det ganska bra att prata med (två). Och jag är så tacksam att jag har er, för annars hade jag exploderat för längesedan. Med er kan man nästan måla upp alla sina känslor, ni verkar förstå vad jag menar. Tack.
Jag har ett behov. (Egentligen flera men nu tänkte jag ta upp ett av dem) Jag har ett behov av att laga folk, jag klarar inte av att se folk som är trasiga. Jag drar mig till dem och jag måste hjälpa dem. Det spelar egentligen ingen roll vem det är eller vilken relation (eller orelation) jag har till personen i fråga - jag måste laga dem.
Jag vet att jag inte är så hel jag heller, men det är liksom inte lika viktigt känner jag. Det är viktigare att laga er andra, för då känner jag att jag åtminstone blir lite mer hel. Det är ett litet steg på den långa, krångliga vägen mot helhet.
Det är nog det jag försöker uppnå. Helhet. Jag vill känna mig hel, men jag kan inte laga mig själv så istället lägger jag ner min själ i att laga andra. Jag ska nog fan jobba med sånt när jag blir vuxen (om det någonsin händer), jag ska hjälpa folk som har det svår. Det tror jag att jag skulle kunna vara ganska bra på, om jag får säga det själv.
Men i alla fall, jag vet faktiskt inte vad jag känner. Eller gör jag det? Kan det vara så att jag bara är rädd att jag ska såra någon annan som jag lägger mina egna känslor åt sidan? Varför kan inte jag få komma i första hand någon gång.
Det här kommer verkligen starta något, det vet jag mycket väl. Men frågan är om det spelar så stor roll egentligen? Ni kanske kommer hata mig för det, men om jag för en gångs skull ser en chans att må bra (bättre, i alla fall) så kanske det är värt att ta den chansen? Eller vad säger ni? Jag ska ta mig en funderare, så kanske jag återkommer till er när (om) jag kommer fram till något som är värt att ta upp.
Nu ska jag ta med mig mitt glas med kaffe och gå och sätta mig i soffan. Kanske äta något? Då blir ju pappa glad i alla fall.. För på honom verkar det som om jag vore anorektisk - allt jag säger som är dåligt beror uppenbarligen på att jag inte äter. Jag har ont i huvudet - ät mera. Tyska nationella gick nog inte så bra - ät mera. Pappa, jag har tråkigt - ät något då. Pappa jag mår illa - men ät då.
MEN ÄT DÅ !
Jag är så trött på att alla ska tjata om att jag ska äta hela tiden. Nu tror ni att jag bara vill ha eran uppmärksamhet så att ni kan säga till mig att ; men du är redan smal Louis, du behöver inte gå ner i vikt. Och då skulle jag svarat ; jag är inte alls smal, jag är jättetjock och fet och jag måste gå ner si och så mycket i vikt.
Men så är det inte serni, jag tycker inte att jag är tjock. Nej det gör jag faktiskt inte, men jag tycker kanske inte att jag är tillräckligt smal heller, det råkar kanske faktiskt vara så att jag tycker att det är vackert att vara smal, det finns inget vackrare än ben som sticker ut från kroppen. Alla ni tjatar om smala människor. `Hon är ju sjukt smal, hon har ju någon sjukdom. Hon kommer döda sig själv om hon fortsätter sådär..´ Vet ni vad? Jag tycker att ni ska vara tysta. Om man är nöjd med sig själv så congratz, men det kanske finns dem som vill vara smala? Sådär riktigt pinnsmala - låt dem vara det då.
Nu orkar jag inte skriva mera, min energitillförsel fungerar inte.
(men ät då)
Tschüss
Vi trodde att den skulle vara jätteäcklig, men den var faktiskt helt okej. Sockerkaksbottnar, chokladmousse, jordgubbstårtfyllning, rosa grädde med lite lite mint i och hallon och mörk choklad ovanpå. Helt okej. 
